Livrädd

Fy fan. Så här rädd har jag nog aldrig varit. Jag kan inte fatta att det här händer. Den här kvällen började lugnt men slutade med att Jessica B hoppade ut genom fönstret. Japp, det är sant. Jag tänker inte dra hela historien för det är lite privat, men vi kan väl säga att vi handlade mat, jag gav mitt nummer till någon, killen kom hem till mig, sedan hade han lite problem med att förstå vad ett nej betyder. Han gick efter mycket om och men, men sedan kom han tillbaka....halv ett. Han stod och andades utanför min dörr i tio minuter (och tittade in genom brevinkastet) och ringde sedan på flera gånger. Sedan blev allt tyst i kanske en kvart. Vi trodde att han hade gått men helt plöstligt börjar han prata med oss. Jag blev skiträdd. För det första innebar det att han stått minst en timme i trappan, sedan måste han ha hört allt vi sagt. Jag hatar att tala illa om folk och även om det var befogat här så fick jag sjukt dåligt samvete. Dock tror jag det var värst för Jessica B, men oavsett så var det störigt. Klockan är nu halv fyra och det låter som att han fortfarande står kvar. Min hjärna säger mig att han har gått, men samtidigt så låter det som om någon står där och vi har inte sett honom gå. Vi vågade inte chansa för han var rätt stark, så Jessica fick hoppa ut genom fönstret nyss. Det är över två meter, men där var en liten grej att stå på så det gick bra. Sedan kutade hon till bussen. Nu sitter jag här själv och kommer INTE lägga mig. Imorgon kommer pappa hit och hämtar mig så jag får vara vaken tills dess. Vägrar sova här imorgon. Usch, varför ska man ha sån otur med män....suck

Så himla synd att det blev som det blev för han verkade supertrevlig och annat. Hade han inte kommit tillbaka och störat sig vid dörren hade jag lätt ringt imorgon. Antagligen?!