Texten kommer härifrån: TRYCK HÄR!!
----------------------------------------------------------------------------------------
På senaste tiden har jag nördat ner mig i lite olika föräldrabloggar med genusperspektiv. Kanske är det för att mina kompisar har börjat föröka sig i rasande takt, eller bara på att det är intressant rent allmänt, det spelar inte så stor roll. Hur som helst: Något som skribenter som exempelvis Lady Dahmer gärna återkommer till är användandet av beröm och komplimanger i barnuppfostran och hur det påverkar oss människor.
Resonemanget är enkelt: Det vi får komplimanger för är det vi lär oss är viktigt. Därför är det viktigt att vuxna tänker på vad vi berömmer barnen för. Säger vi ”vad fin du är” oftare än vi säger ”vad smart du är” lär vi barnen att utseende är viktigare än smarthet. Inte så konstigt, och något som jag absolut tror kan tillämpas på vuxna också. Ger vi varandra uppskattning för egenskaper som är viktiga på riktigt uppvärderar vi dem. Dessutom tror jag starkt på att man ska bekräfta människor för något de faktiskt kan påverka själva, inte för något de har fötts med. Det blir bättre så, helt enkelt.
Men, allt det här utgår från ett antagande jag alltid har tagit för givet: att man blir glad av komplimanger. Men sen slog det mig att det finns en till aspekt av det här, nämligen att komplimangen, oavsett vad den rör, objektifierar personen och/eller dess beteende. När komplimangen kommer farande måste man kliva ur sig själv och sitt sammanhang och värdera den nya informationen. Är jag smart? Är jag snygg? Är jag bra på att skriva, har jag en fin jacka? Man avbryter hjärnans verksamhet for att studera sig själv och komma med ett svar. Även om processen bara tar några sekunder hackar den liksom upp stämningen.
Komplimangen kanske inte alls ar det sociala smörjmedel den så ofta sägs vara. När jag har funderat på det här har jag märkt att jag för egen del blir som allra gladast när man märker att människor i ens omgivning uppskattar det man gör, utan att det blir ett samtalsämne. När kollegorna hakar på resonemanget man för. När kompisarna garvar högt åt ens skämt. När bloggläsarna mailar sina frågor om livet i stort.
Kanske har vi helt enkelt blandat ihop bekräftelse med komplimanger? Kanske borde vi snacka lite mindre och nicka lite mer?
----------------------------------------------------------------------------------------
----------------------------------------------------------------------------------------
Dagens hårklyveri, eller: komplimanger, beröm och bekräftelse.
På senaste tiden har jag nördat ner mig i lite olika föräldrabloggar med genusperspektiv. Kanske är det för att mina kompisar har börjat föröka sig i rasande takt, eller bara på att det är intressant rent allmänt, det spelar inte så stor roll. Hur som helst: Något som skribenter som exempelvis Lady Dahmer gärna återkommer till är användandet av beröm och komplimanger i barnuppfostran och hur det påverkar oss människor.
Resonemanget är enkelt: Det vi får komplimanger för är det vi lär oss är viktigt. Därför är det viktigt att vuxna tänker på vad vi berömmer barnen för. Säger vi ”vad fin du är” oftare än vi säger ”vad smart du är” lär vi barnen att utseende är viktigare än smarthet. Inte så konstigt, och något som jag absolut tror kan tillämpas på vuxna också. Ger vi varandra uppskattning för egenskaper som är viktiga på riktigt uppvärderar vi dem. Dessutom tror jag starkt på att man ska bekräfta människor för något de faktiskt kan påverka själva, inte för något de har fötts med. Det blir bättre så, helt enkelt.
Men, allt det här utgår från ett antagande jag alltid har tagit för givet: att man blir glad av komplimanger. Men sen slog det mig att det finns en till aspekt av det här, nämligen att komplimangen, oavsett vad den rör, objektifierar personen och/eller dess beteende. När komplimangen kommer farande måste man kliva ur sig själv och sitt sammanhang och värdera den nya informationen. Är jag smart? Är jag snygg? Är jag bra på att skriva, har jag en fin jacka? Man avbryter hjärnans verksamhet for att studera sig själv och komma med ett svar. Även om processen bara tar några sekunder hackar den liksom upp stämningen.
Komplimangen kanske inte alls ar det sociala smörjmedel den så ofta sägs vara. När jag har funderat på det här har jag märkt att jag för egen del blir som allra gladast när man märker att människor i ens omgivning uppskattar det man gör, utan att det blir ett samtalsämne. När kollegorna hakar på resonemanget man för. När kompisarna garvar högt åt ens skämt. När bloggläsarna mailar sina frågor om livet i stort.
Kanske har vi helt enkelt blandat ihop bekräftelse med komplimanger? Kanske borde vi snacka lite mindre och nicka lite mer?
----------------------------------------------------------------------------------------
No comments:
Post a Comment