Usch...sitter här vid datorn och deppar. Tänkte fixa lite nya låtar på min iPhone och det ena ledde till det andra och nu lyssnar jag på ballader. Samtidigt läser jag gamla inlägg på min blogg. Bland annat ett som jag skrev när jag var i Los Angeles. När jag tänker på Los Angeles blir jag gråtmild. Det var så fantastiskt. Så många upplevelser, tankar, erfarenheter...... Saknar det så mycket så att det gör ont. Den resan var något av det bästa jag någonsin gjort. Vill tillbaka. Vill tillbaka till USA-Hostels som var superbra. Tänk då på att jag är jättekräsen och fisförnäm när det gäller sådant....men det här var fantastiskt....
Tänker på vår roadtrip i Malibu och Hollywood Hills. Hur vi stod med fötterna i vattnet vid Malibus vackra stränder. Hur roligt vi hade när vi var på inspelningen av Christine...
.
Hur spännande och skrämmande det var att bo i Downtown, när polishelikoptrar cirkulerade och lät hela natten igenom. Hur lustigt kändes det inte när man låg på Venice Beach klockan 10 på morgonen och ringde hem....då var klockan "kväll" och familjen var och bowlade. Så bisarrt. Jag coh Lisa blev experter på att göra pannkakor. Vi upptäckte att det inte var så populärt med buss och att de inte hade busstidtabeller vid hållplatserna. Men vi åkte ändå. Lisa kommer du ihåg mannen på bussen som var full och nästan blev tvingad att gå av....?
.
.
Tänk så fantastiskt Universal Studios var. Tänk hur trevliga amerikaner egentligen är. Man kan fråga vad som helst. Tänk att jag har gått på walk of fame så många gånger att det till slut inte var något speciellt längre.
Usch känner mig helt gråtmild rakt igenom nu. Vill dit igen. Vill uppleva allt igen och ännu mer. Vill gå i affärer som har fullt med filmgrejer till låga priser.
.
Tänker på när vi anlände till Atlantas flyplats efter att ha fått cirkulera länge länge ovanför flyplatsen på grund av orkanen som härjade. Minns hur jag trodde att vi skulle dö när vi var där uppe i luften och slängdes omkring när vi kom in i stora luftgropar. Minns hur hemsk Atlanta flygplats var när det gällde kontroll och hur opersonlig all personal var. Minns känslan när vi var på väg till vårt hostel och satt i den lilla "bussen". LA var helt upplyst och bara fantastiskt vilket vägde upp för tidigare turbulens.
.
.
Lisa....minns du hur läskigt det var på rundturen på Universal Studios....du vet när Psycho gubben kom och attackerade....haha vad rädda vi blev...
Minns hur vi tillsammans försökte köra/åka bil i det trafikerade LA. Hur där var tusen filer och skylten kom försent....hur den svenska GPSen insisterade på att uttala allt fel....
Gud vad roligt det var att åka allt på Universal studios....simpsons karusellen, mumien....framförallt jurassic park attraktionen..så blöta vi blev. Vad intressanta och roliga uppträdanden där var. Så läskigt det var i House of Horrors...
Minns hur trångt vi satt i limousinen, men hur lyxigt och ickelyxigt det kändes på samma gång. Minns hur fantastiska BBQ-kvällarna på USA hostels var. Hur mycket man fick för pengarna och hur mysigt det var. Hur god maten var...
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på att man ändå hade lite ångest. Skulle någon sno mina grejer, skulle jag slarva bort passet/kameran/pengarna osv? Skulle vi hitta till flygplatsen? Samtidigt var det nyttigt. Lite frihet i att allt inte går att styra helt. Tänk hur saker ibland faktiskt kan lösa sig av sig själv....och hur mycket tur man ibland har. Som valet att köra hyrbilen till flyplatsen....best decision ever...
Hur skönt kändes det inte när man landade i Sverige (Danmark) och föräldrarna stod och tog emot. Hur trött man var efter flygresan....hur overkligt allt kändes när man gick och lade sig i sängen hemma. När man vaknade på morgonen undrade man om det verkligen hade hänt...
Det undrar jag fortfarande.. Det är så emot allting annat i mitt liv. Det är så overkligt....att JAG har varit i Los Angeles. Det har varit min dröm i så många år att det känns helt otroligt att jag har varit där....att jag vågade. JAG VÅGADE! Jag vill våga igen. Jag vill ha mod, pengar och tid att åka tillbaka till läskiga, spännande, fantastiska och underbara LA. Det här är min enda prestation. Alla andra pratar om erfarenheter och saker som jag aldrig gjort och som jag aldrig kommer att göra. Jag vågar inte. Men åkte till Los Angeles gjorde jag.... Är stolt över mig själv. Förstår egentligen inte varför jag blir ledsen när jag tänker på resan. Det var så roligt och spännande. Men det är väl saknaden...De senaste månaderna har saknaden varit enorm. Nu är den gigantisk. Jag behöver fly undan lite, men kan inte. Kanske i framtiden...
