Under åren som har gått (2000 och framåt) har jag kommit underfund med en del saker. En sak är att jag inte är att lita på (tydligen!) och att jag är tråkig. Tydligen skapar jag de här stora illusionerna om vad riktig vänskap är och att jag verkligen har funnit den med en del personer. Trots stora besvikelser så kvarstår de här illusionerna. Jag har fått för mig att RIKTIGA vänner litar på varandra, är ärliga men INTE elaka och INTE utnyttjar varandra. För mig känns detta som självklara saker, men tydligen fungerar inte vänskap så. Jag är ledsen om det här kommer bli en "tyck synd om mig" uppsats, men efter ytterligare en besvikelse så känner jag bara för att stänga igen och gå hem.Egotrippad som jag är så har jag alltid fått för mig att jag är en bra lyssnare, lojal, snäll och pålitlig. Självklart har jag en massa dåliga sidor också, men jag har alltid trott att anledningen till att folk blir vän med mig är för att jag innehar ovanstående fyra kvalitéer. HELT FEL!
Genom åren har jag fått reda på att jag är en bra vän pga att;
1. Jag har många filmer som man kan låna
2. Jag fixar alltid skjuts
3. Jag känner en person som en annan gillar
Jag har även fungerat som reserv-kompis ett antal gånger.
Detta är inga patetiska konspirationstankar som kretsar omkring. Jag har massor av "bevis" för ovanstående påståenden. Eller är det en slump att folk slutar ringa/prata när man inte vill låna ut filmer längre?
Det mesta är dock inside information.
Ett tag umgicks jag med en jätte trevlig person. Hade senare en fest där den personen träffade en utav mina kompisar. Kemi uppstod. Ägnade sedan månader åt att hjälpa den här trevliga personen att bli tillsammans med min kompis. Jag och min kompis blev bjudna till olika fester och vi umgick väldigt ofta med den trevliga personen. Alla var liksom bra vänner. Men sedan den dagen, då de väl blev tillsammans, har festerna upphört. Hör aldrig av varken den trevliga personen eller min kompis. De få gånger man själv ringer ska man alltid truga och muta för att man ska träffas. Detta trots att de inte är tillsammans längre.
Det jag inte riktigt förstår heller är att de som man ska kalla sina vänner kan vara så elaka. Självklart ska man vara ärlig och inte ljuga för sina vänner, men det finns en gräns där ärligheten går över till ren elakhet. Man har fått höra både att man är mesig, tråkig, ego, korkad osv. Personligen är jag väldigt konflikträdd och hatar när jag är ovän med någon. Jag är nästan alltid den första som ber om ursäkt. Dock är jag själv en skitstövel ibland, så det händer att jag är långsint. Men problemet med att vara konflikträdd är att jag nästan aldrig svarar tillbaka när någon säger något taskigt. Alla fina svar och fyndigheter kommer man ju självklart på flera timmar efteråt. Även om jag är långsint och ältar saker om och om igen med mig själv så visar jag det aldrig offentligt. Jag kan gå runt och vara sur, men den jag är sur på vet inte om det. Detta i sin tur gör mig irriterad för personen borde ju ha vetat om att han/hon gjort ngt taskigt....eller?
Poängen med allt det här är att jag bara sitter och tar emot taskigheter. Jag tillåter det ju nästan kan man säga.
En sak jag saknar med att inte har ngn riktig vän är "dela med sig momentet". Visst har jag personer som jag skulle vilja kalla mina riktiga vänner och som jag finner är jätte trevliga, men samtidigt är jag osäker på om det är ömsesidigt. Mina erfarenheter har gjort mig misstänksam och ännu mera konflikträdd. Jag undviker att argumentera för mycket med de vänner jag har i rädsla att de ska säga upp vänskapen. Alltså saknar jag någon som jag verkligen kan berätta allt för och som berättar allt för mig. Att alltid vara misstänksam är jobbigt, men 9 av 10 gånger har jag rätt.
Jag avslutar med att säga att trots att det låter som om jag tycker synd om mig själv, så är jag inte ute efter några klappar på axeln.
På grund av min misstänksamhet och personlighet så är jag kanske inte så rolig att vara med ibland, eftersom jag inte är "fest" typen. Anledingen till att jag skriver ner dessa saker är för min egen skull. Istället för att mala igenom samma tankar hela tiden, så skriver jag dem här. Då kan jag släppa tankarna för en kort stund. Sen får jag även ut mina agressioner genom att skiva.
HA! Jag har ju äntligen kommit på vad min blogg är....ett arkiv för mina känslor. Om jag är intresserad av att kännamig lite deppig så kan jag plocka fram det här inlägget igen, men annars kan jag bara låta det ligga i en mapp någonstanns och ignorera att det finns.
Är ju så bra på det!!!
Jag fyller ju 21 inom en månad och då är jag vuxen på alla sätt och vis.
Från och med då kommer man inte längre komma undan med vattenkrig och tv-spel...
5 comments:
Tyckte det var mycket spännande att läsa din blog idag, då jag känner igen mig i mycket!
Det ÄR oerhört svårt att veta vem eller vilka personer i sin omgivning som är genuina och som ma kan lita på, och det är arbetsamt när man upptäcker att man kanske har gjort felbedömningar om vissa personer ...
Fast visst kan det vara skönt att bara få "skriva av sig" ibland?? Jag skriver själv dagbok, i princip varje dag, och i intensiva perioder av mitt liv blir det väldigt mycket skrivet - jag tycker det är ett utmärkt sätt att bearbeta och konkretisera alla sina tankar och känslor!
håller absolut med. ibland är det liksom inte kritik mot ngn speciell utan mer självransakan
Var väldigt länge sen jag tittade förbi här...hoppas det är ok att jag är "tillbaka"?
Kände igen mig väldigt mycket i det du skrev idag...finns INGET jag hatar mer än falska vänner, och världen tycks ibland helt full av dem (yup, har även haft "glädjen" att vara reserv-kompis)... förhoppningsvis lär man sig med tiden att se skillnad på falska och riktiga vänner...och framför allt klarar av att göra sig av med de falska. För ibland kan just det vara det svåra...att man forsätter umgås med människor som behandlar en illa, eller som man mår dåligt av...i brist på bättre.
Har under de senaste åren (sen 2000) haft en hel del hälsoproblem, och den enda fördelen har varit just att det hjälpt mig se igenom falska vännner...och "göra mig av med dem"... för sanningen är att man faktiskt inte har någon som helst glädje av dem - och varför ska man då ge dem sin vänskap?
Riktiga vänner finns därute..de är bara svåra att hitta ibland...och en riktig vän är bättre än 1000 falska.
(samtidigt ska man ju inte ha extrema krav på folk..ingen är perfekt...men tycker att ärlighet och lojalitet är det minsta man kan begära!)
Håller absolut med. Man börjar lära sig att se igenom en del saker men det är som sagt svårast att göra sig av med dem. Där finns en del människor som jag knappt träffar en gång om året, men jag träffar dem ändå...kan inte kapa banden liksom. Varje gång jag tror att jag har gjort det så hör den personen av sig, eller så hör jag av mig....
Ja, ibland kan det vara otroligt svårt att "bli av" med vissa personer....ofta rinner det ut i sanden av sig själv, men ibland kan det vara väldigt svårt att ta steget att säga upp bekantskapen..eller ens sluta kontakta personen själv...
Lycka till!
Post a Comment