One week of crap

Alltså seriöst!!!! Jag blir så jävla förbannad. Jag har rätt att vara arg och jag är arg. Men samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig jävligt ledsen med. Varför ska det alltid hända mig. Varför är jag så himla oviktig. Den här gången hjälper inte ilskan. Jag känner att hela den här veckan har varit så himla jobbig och jag har inte fått låta tårarna visa sig....därför känns det extra svårt att hålla tillbaka dem just nu. Jävla idioter det finns :/

Skolan har varit en pain in the ass hela veckan och den här kursen suger...mest på grund av läraren och dennes oförmåga att vara flexibel. Att tempot är megahögt direkt hjälper inte heller.

Dessutom har jag upplevt att ingen lyssnar på mig under den här veckan. Jag blir konstant avbruten men ingen är intresserad av att ta upp tråden igen när de har avbrutit med. En del märker inte ens att de avbryter mig utan bara kör på. Kom inte sen och klaga på att jag aldrig säger något eller på att jag har gäll röst. Det måste man ju ha om man ska ha en rimlig chans. Oftast är det faktiskt männen i min omgivning som avbryter mig och det gör mig förbannad på en annan nivå. Längesedan jag kände mig utsatt på grund av att jag var kvinna eller på grund av att jag är ung så att säga. Härskartekniker så man dör där. Det tråkiga är att när något sådant här händer mig så borde jag säga ifrån, men av vana vet jag att vid de enstaka fall där jag säger ifrån så slutar det alltid med att alla tycker att ajg gör fel och är dryg för att jag blir sur. Istället bli jag Anti och tänker att då håller jag väl käft. Men i slutändan drabbar det bara mig själv.

I övrigt går man och tänker jag man inte borde tänka och man känner sig allmänt kass. Så jävla drygt. Och ändå har jag inte fällt en enda tår. Jag har kämpat. Men jag tror inte jag pallar mer nu. Blir nog lite bölkalas innan Mikaela kommer hit och hjälper mig med lite sortering av filmer (men säkert av tankar också). AHHHHHHHHHHHHHHHHHHH