Jag ger upp. Det är ingen idé att kämpa. Varför ska man kriga sig blodig om man ändå ger bort vinsten i slutändan?? Ser ingen poäng med att fortsätta med något. Orkar inte kämpa för att det ska bli bättre, orkar inte heller fortsätta och låta det vara dåligt. Jag tror nog att jag bara kommer vara. Ta det som det kommer. Och känner jag mig själv rätt kommer jag att göra om samma misstag gång på gång på gång på gång. Jag har ju gjort det hittills. Där var en period på tre veckor då jag gjorde riktigt bra ifrån mig. Jag gjorde mig fri och det kändes inte jättejobbigt. Men nu är där för mycket känslor och tid investerat så jag klarar inte ens av att ta beslutet om att inte ses. Och även om jag tar beslutet så kommer jag att skita i allt om en vecka igen. Jag är så dålig....har ingen moral alls utan gillar tydligen att plåga mig själv. Mina vänner vet vad jag gör, de försöker hindra mig och de har gjort en superinsats. Mer ingen poäng för dem att fortsätta om jag struntar i allt så fort där finns möjlighet. Jag ger helt enkelt upp. Det här är en neråtgående spiral och jag kommer att följa med den till det går riktigt illa. Det sorgliga är att jag verkligen inte kan ta mig ur den. Jag har försökt i några månader och det går inte. All energi och kämparlust är slut. Samtidigt känner jag en viss bitterhet. Det är den sm jag hänger allt hopp vid. Om min bitterhet finns kvar i den här mängden vid nästa tillfälle så kommer jag att ha en liten liten chans att ta mig ur...åtminstone för en liten stund. Men det kommer göra så ont så jag vet inte om jag vågar. Det är nog det som hindrar mig överhuvudtaget. Jag klarar inte av smärta. Det är något av det värsta som finns. Och det här kommer innebära så himla mycket smärta, samtidigt som det innebär smärta just nu när jag låter det fortsätta. Så jag vet faktiskt inte vad jag ska göra eller vad som kommer att hända. Just nu orkar jag knappt tänka på det. Jag blir så himla ledsen...jag kommer aldrig komma ifrån det här som en hel människa...inte ens en halv.
Varför ska en person få tillåtas att förstöra så mycket för någon annan? Vägrar säga att han har makt...det är något annat. Något jag inte riktigt kan sätta någon titel på än...men det irriterar mig att han kan göra så. Känns ju inte som att man är en modern kvinna när man inte kan sätta ner foten och säga ifrån att SÅ HÄR TÄNKER INTE JAG BLI BEHANDLAD. Men ändå står man där och tar emot skit och...
Jag intar fosterställning nu och tänker ignorera omvärlden. Jag orkar inte med den längre.
No comments:
Post a Comment