Peptalk..sort of

Distansförhållanden är svåra. Sedan har jag lyckats hamna i en situation som gör allting hundra gånger värre....och då överdriver jag faktiskt inte. Jag kan inte skriva varför...av naturliga skäl. Men det tär på en. Det tär både på mig och Mattias. Men vad ska man göra än att härda ut. Just nu gäller det två månader. Men vem vet om det stannar där...det är det som skrämmer mig. Där är en tidslinje, men den är inte stabil. Men jag får försöka använda alla mina knep jag har för att överleva, de knepen jag använder när jag har ångest. Men det är en längre tid nu och jag har fortfarande saker jag måste reda ut med Mattias så jag vet hur vi ska göra.

Det känns både bättre och sämre om man jämför med igår. Då var där annat som störde bilden förutom det som jag skrivit om idag. Allt ligger givetvis kvar, men nu vet jag lite mer angående Mattias-situationen, men ändå är där många obesvarade frågor....

Det kommer fortfarande tillfällen där kroppen går in i krisläge och jag får panik. Just nu är det varje gång jag tänker längre fram än en minut. Jag vill inte tillbaka till den tomma lägenheten och bli påmind om saker. Jag vill inte, vill inte. Men jag måste. Det handlar lite om att jag är helt ledig. Har inget på agendan. Bara att skriva projektrapporten som ska in om en vecka. Det innebär att jag har gott om tid att sitta och älta och tänka och gråta och må dåligt :(. Men jag måste jobba mig ur det här. Måste måste måste. Jag måste även sortera ut mina tankar och ta reda på var problemet ligger. Annars klarar jag det inte. Jag måste kunna leva vidare som en individ. Jag kan inte hänga upp allt på en person...eller några. Jag måste kunna leva vidare och fungera, trots motgångar och svårigheter. Vem har sagt att det ska vara lätt? Men just nu hade jag behövt ett visst stöd, men det är slut. Jag måste helt förlita mig på mig själv och det gillar jag inte för jag vet hur det slutar...och jag vet hur jag blir när jag har en massa måsten.

Men vad ska jag göra??