Trying to connect the dots

Jag hörde din signal...och en smärta blixtrade igenom mitt hjärta. Det var jag själv som valde att höra det där ljudet..."tuff tuff". Men inte trodde jag att det skulle kännas. Hur kan ett ljud göra så ont i en. Ett ljud, en lukt, en plats, ett ord....en dröm. Allt bara finns där och jag får inget avslut. Det är elakt. Det hade gjort ont med ett avslut..men det hade funnits ett slut. Nu är där bara ett stort frågetecken...och det förföljer mig i ALLT jag gör. Du kommer aldrig försvinna. Jag hoppas dock på att du kommer att minska...minska avsevärt. Annars vet jag inte vad jag ska ta till mig. Just nu bara fungerar jag. Ren självbevarelsedrift. På utsidan uppfattas jag nog som gladare och mer lugn...men på insidan skriker jag av smärta. Jag vägrar min hjärna att minnas saker...den smärtan kan jag inte hantera så då är förträngning och förnekelse bättre. Men det kommer att brista för eller senare. Frågan är när...