Andnöd

Det kommer över mig bara sådär och jag förstår inte varför. Ett tryck över bröstet och jag saknar dig. Hjärtat börjar banka och jag får inte luft. Fan vad ont det gör. Det trodde jag inte. Men det är väl sättet du hanterar det på som gör mig så ledsen. Så värdelös man kan vara. Så där ingenting.

Det är så jobbigt att fejka den där glädjen. Men jag lyckas...de tror alla att det är bra. Att allt fungerar. Men blir man någonsin hel igen när man har gått sönder? När varenda bit i ens liv är trasigt och bara vill ge upp. För när man väl finner att det går på rätt håll så kommer det något/n och brutalt slår ner en. Då är man ännu längre ner än vad man var från början. Hur ska man kunna lita på människor efter sådant? Etik, moral, sympati, empati, ärlighet...ord som inte längre har någon innebörd. Hur kan man konstant bli serverad lögner när allt man vill ha är ärlighet. Det är ju sant som de säger...hellre sårad av sanningen än lycklig av lögnen. För när lögnen väl avslöjas...fy fan... Och om det nu inte har varit en lögn..varför gör du (och du och du och du..) på det här viset.

Hjärtklappning hela tiden. Så många gånger jag tvingas sjunka ner på golvet för att hjärtat börjar rusa. Varje gång det kommer över mig. Där sitter man på hallgolvet och bara känner...känner allt och inget. Hur ska det sluta?

Jag kan inte andas... så mycket chock att jag fullkomligt tappar andan. När kommer den åter?