Dag 13 av 36: Ambulans

Japp ni läste rätt. Lördagen började mycket bra (jobbade delad tur 7-21). Tiden gick fort och det var bara trevliga människor som jobbade. Sedan gick jag på rast 12.30. Passade på att sova massor. Men helt plötsligt var det dags att åka tillbaka till jobbet. Var tillbaka vid 15.50. Mitt pass hade inte börjat riktigt ännu och de andra hade inte gått hem än. Sofia med flera sprang runt och försökte fixa personal till ett vak, medan jag fattade nada. Sofia ber mig då att hämta hennes cigaretter som ligger på altanen. Går dit i lugn takt och ser att de ligger i den ena stolen. Tar dem och ska precis vända mig om och gå tillbaka när jag hör ett knak och min fot sjunker ner. Då har jag lyckats trampa igenom golvet på balkongen. Precis där jag trampade var en knast placerad så det var en enormt svag punkt. Fem minuter senare ligger jag på golvet med hela personalstyrkan kring mig och en massa boende sitter och tittar på mig från dagrummet. Kände mig en aning förvirrad, men insåg sedan att det gjorde svinont i foten. När den åkte ner mellan plankorna (höger fot) så trillade jag även åt höger så det knakade till i benet. Det kändes som om någon stuckit ett spjut igenom den. Där ligger jag till mina föräldrar dyker upp, samt ambulanspersonalen. Läskigt att ligga på bår och transporteras i korridorer osv. På sjukhuset konstaterade de att inget var brutet, men att det var en kraftig stukning så foten bör vila i en vecka. Klockan 21.00 var vi hemma igen. Då hade jag blivit intervjuad av både doktorer och poliser (arbetsplatsolyckor). Det här lilla äventyret tog alltså fem timmar. Är hemma från jobbet idag och har dåligt samvete. Visst har jag megaont i foten, men man borde ju vara och jobba liksom. Det är så svårt att få in folk, speciellt på helgen. Jag gillar inte mitt jobb, men har man fått en tid att jobba så får man ta den. Så samtidigt som det är skönt att vila foten (och kroppen) lite så får man ångest över att man inte får pengar nu och att de antagligen är underbemannade. Suck!