Min absoluta förebild är faktiskt min pappa. Han är en stadig klippa som alltid tar rationella beslut. På insidan pågår säkert känslostormar men de kommer inte ut. På utsidan är han stadig, logisk, hjälpsam och rationell. Han säger alltid rätt saker och när pappa pratar så lyssnar alla...självmant. Han tvingar aldrig någon. Han blir aldrig hysterisk, men däremot irriterad. Det visar han men aldrig så att det blir överdrivet. På något sätt lyckas han alltid ha det mest korrekta uppträdandet som passar i just den situationen.
Jag känner inte någon som är så allmänbildad som pappa. Han kan allt. Det han inte kan har han en logisk förklaring på eller drar logiska slutledningar som i slutändan alltid är rätt. Men han skryter aldrig. Pappa avskyr att skryta. Men ännu mer hatar han folk som gör det.
Ingen sätter sig över pappa. Han lyssnar gärna på människor när de har något att säga, men ingen kan ha taskig attityd och komma undan med det. Det finns ingen som kan argumentera som pappa. Jag suger upp all lärdom jag kan få. Så fort pappa pratar så kommer det intressant information och man bara kunde suga upp en tiondel så hade man kunnat kalla sig själv smart. Att diskutera med pappa är väldigt givande...man kär sig så himla mycket, både om själva ämnet men även om att argumentera, vilket är jätteroligt. Pappas råd lyssnar man på...de är kloka såklart...men det är även något med sättet han säger dem på.
Pappa är en sådan person som märks, men inte på det där jobbiga, dryga sättet. Låter konstigt att bara prata gott om en förälder men jag vet att fler tycker så. Hans anställda lämnar ständigt in omdömen som är långt LÅNGT över medel på nöjdhet. Han kan ta snabba beslut när det behövs och är som sagt inte rädd för att lyssna på andra. Alla som har träffat min pappa säger samma sak som jag har sagt nu (på en miljon rader haha).
Pappa har ett bra jobb och jag är inte rädd för att säga att jag är stolt över honom. Pappa är en bra chef....faktiskt! Pappa har aldrig fått något gratis...inte som barn och inte som vuxen. Han har arbetat sig fram och offrat tid och annat för att hamna där han är idag. Det är endast tack vare honom själv som han har lyckats. Sådan vill jag också vara.
Jag är så tacksam för pappa. Jag har haft många svåra år och jag hade inte tagit mig igenom dem utan pappa. Han har varit min stabila punkt i tillvaron. Han är en riktig klippa.
Det enda som jag skulle vilja ta med mig från mig själv...eller från mamma rättare sagt, är den känslomässiga biten. Jag vill också kunna stänga av men jag vill även ha kvar det där känslomässiga...där man har lätt till gråten. Hoppas att ni inte tar det här fel...jag älskar mamma över allt annat. Det finns så fantastiskt mycket som hon är bra på som jag också vill vara bra på. Jag vill helt enkelt vara en kombination av mina föräldrar. Jag kan inte förklara varför jag valt pappa mer här...men jag antar att det är för att han är så stark. Mamma är inte lika stark. Hon behöver också pappa. Men pappa behöver även mamma. Det där är svårt...
No comments:
Post a Comment