Panik, kärlek och saknad

Guuud! Separationsångest på hög nivå....plus stress över att återigen sätta mig i klistret. Ska jag verkligen låta en person komma in i mitt liv och ställa till en massa. Det är ju bra saker och jag blir lite kär, men samtidigt vågar jag inte tro. Vågar inte lita på att det är bra och vågar definitivt inte ta ut saker i förskott. Lite bränd är man, speciellt nu...det gamla är inte ens över riktigt än. Får lite panik på mig själv. Varför får jag den där panikkänslan i bröstet. Rädd att han ska glida ifrån mig nu när jag äntligen har hittat någon bra....någon RIKTIGT bra. Om det nu är som det verkar...ahhh fan ta DIG för att du har gjort mig så här paranoid. Vill inte förstöra det här nya genom att älta gammal skit. Usch. Får nog försöka lugna ner mig lite. Lägga mig och läsa något och bara rensa hjärnan. Kommer bli svårt men jag vägrar få en panikattack. Orkar inte med det när det inte finns någon egentlig anledning. Ska inte börja överanalysera...inte än. Nu ska jag ta det som det kommer och njuta. Men det är såå svårt. Imorgon kommer bli värre om jag inte får höra rösten....får höra orden. Min hjärna är redan inställd på undanflykter, lögner och svek...men det ska inte få lysa igenom. Jag ska försöka lita på den här personen och ge honom en chans. Det är han värd. Är han den han ger sken av att vara så är han den mest underbara personen i världen och det känns hemskt att veta att han kanske glider ifrån mig bara för att vi bor så långt ifrån varandra... Saknade honom direkt när jag såg tåget glida iväg....sorg i hjärtat. Hur ska jag klara av detta? Ska jag testa mitt tålamod igen...den här gången där det verkligen inte går att skynda...inte ses ofta. Kommer jag stå ut med det och kommer jag att kunna lita på honom? Samtidigt är det världens underbaraste människa. Ahh vill ha honom här hos mig nu.... Men tänk om allt är ljug...om allt bara skiter sig. Kommer jag klara det? Jag gör en kvalificerad gissning på nej...