Så blev det poliseskort iaf. Hatar att behöva ringa polisen. Hörde hur han stack iväg i samma stund som polisbilen stannade till utanför. Han måste ha haft en kompis som ringt eller något. Jäkla psycho...han stod utanför min dörr i typ 50 minuter. Han ringde 15 gånger och har fortfarande inte slutat. Nu är jag i Genarp. Tack polisen. Jag var rädd i lördags men då var vi två, nu var jag helt ensam och jag var fan rädd så jag skakade. Vågade inte röra mig, andas eller något. Mitt golv knakar (tydligen) när man går. Svårt att inte låta när man hyperventilerar. Hörde hur han höll på med brevlådan och jag kunde knappt skriva på datorn för det hördes ashögt. Jag kunde inte ringa heller för han ringde hela tiden och jag ville inte riskera att han hörde mig. Caroline fick ringa istället. Tack! Kändes som en evighet innan polisen kom. Han stod och knackade och höll på på dörren skitlänge. Man tror man är säker när där är innergård och sådant, men där är alltid någon som släpper in folk. Antingen tryckte han på alla knapparna så att någon till sist släppte in honom eller så gick han in samtidigt som någon annan. Innan dess tryckte han på porttelefonen 11 gånger (yepp jag räknade). Tänk att jag skrattade åt det här tidigare idag. Att allt bara var bisarrt och konstigt. Även om jag var rädd i lördags är det svårt att inte skratta åt den knasiga situationen efteråt. Aldrig trodde jag att han skulle komma tillbaka. Han var säkert utanför lägenheten igår med, men då var jag inte hemma. Kommer nog inte sova hemma förrän i slutet av veckan. Då har han förhoppningsvis lagt av. Innerst inne hoppas och tror jag att han liksom fattar nu, så att han inte ringer imorgon liksom. Samtidigt så ringde han nyss, fast jag inte svarat på två dagar och ringt polisen. Men men. Ska försöka varva ner lite nu. Packade väskan i all hast och hoppas att jag fick med mig alla viktiga prylar. Känner mig rätt lugn nu, men det är bara för att jag är långt borta från lägenheten. Nu börjar jag återgå till att tycka att allt är bisarrt och skrattretande igen. Men det blir väl så när man känner sig trygg igen. Just nu är jag mest orolig för min lägenhet. Hoppas inte att han bryter sig in eller något.
Imorgon kommer jag säkert skratta åt allt det här. Det är tydligen min reaktion på hemska upplevelser. Känns inte särskilt lämpligt, men vad gör man. Oavsett om jag skrattar imorgon eller inte så kan jag lätt säga att jag ALDRIG varit så rädd som jag var för någon timme sedan. Fy fan. Tur man har internet och kan kontakta folk via msn och facebook. Min telefon är ju sönder och jag vågade ju som sagt inte prata.
Avslutar kvällen med lite musik, ett choklad och min bok (om jag fick den med mig)... No more drama please.
No comments:
Post a Comment